vitainduecento

Tidigare i mitt liv beskrevs jag nog som en ganska snäll person som alltid försökte vara alla till lags, ja kanske till och med konflikträdd. Men jag var nog i stor utsträckning en sådan som hade svårt att säga nej då jag bara ville att min omgivning skulle vara glad.

Senare vändes lite grann av de där en lite försenad tonårsrevolt men jag tror samtidigt att de där men att alla skulle ha de bra även om jag var dum, kaxig och allmänt dryg och inte alls beskrevs som snäll.

Idag befinner jag mig nog därimellan men har för första gången verkligen börjat känna att jag inte räcker till. Jag vill fortfarande vara alla till lags och har oändligt svårt att säga ifrån, detta tillsammans med drömmar och förhoppningar är inte en bra ekvation. Istället för att göra få saker bra så känns det som att allt blir halvdant och jag känner mig som en bedrövlig människa som inte gör något bra någonstans, och detta drabbar alla andra. vill bara få ordning på allt och kunna lägga fokus på de personer och saker jag tycker mest om.

Ungefär så känns min livssituation en måndag på Norrköpings station