vitainduecento

Att jobba är nödvändigt men inte alltid sådär fantastiskt roligt. Även fast jobbet i sig går an de flesta dagar så är det ibland jobbigt att lämna hemmet. För tillfället har jag en sambo som är sjuk, ont i halsen och allmänt risig samt en dotter som knappt kan andas. Frustrationen är stor hos de båda och själv är man iväg och jobbar och kan inget göra. Det är dagar som denna som man verkligen känner att man inte räcker till. Men det kanske är så, att livet just nu egentligen handlar om att vara missnöjd med sig själv för att man inte räcker till. 

Fick ett samtal från en gammal vän förra veckan. Ett intressant erbjudande som ska förhandlas lite kring. Det kanske inte längre är så att jag har rubriken retired i mitt CV. Vi får se. 

Sitter även och kika på dopinbjudningar. Otroligt svårt att veta var gränsen går. Vilka ska bjudas och vilka inte, vilka hade jag förväntat mig att bli bjuden av och vem kan bli grinig över att inte få en inbjudan. Ja de där är en djungel. Men tror ändå vi har hittat någon form av balans för hur urvals systemet ska gå till. Dock är en annan svårighet huruvida man ska bjuda dom man egentligen vet inte kommer, men samtidigt tar illa vid sig vid att inte få en inbjudan.